Hepatit C – sjukdomsstatistik

Sjukdomsinformation

2012

Hepatit C-viruset upptäcktes först 1989 och hepatit C-diagnostik blev möjlig 1990 då infektionen också blev en anmälningspliktig sjukdom. Majoriteten av de hepatitfall som tidigare benämnts hepatit non-A non-B, visade sig då vara orsakade av hepatit C. Denna typ av hepatit var ovanlig i Sverige före 1965, men smittspridningen tog fart under 1960-talet och kulminerade under 1970-talet i samband med att injektionsmissbruk blev mer vanligt förekommande.

Hepatit C sprids framför allt genom blodsmitta till exempel vid användning av orena nålar vid injektionsmissbruk, i samband med stickskador inom sjukvården eller via blodtransfusion. Sedan 1992 testas allt donerat blod rutinmässigt i Sverige för hepatit C, men har man fått blod någon gång mellan 1965 och 1991 finns en risk, om än mycket liten, att man kan ha smittats. Smitta förekommer också genom sexuell kontakt och även från mor till barn i samband med förlossning.

Hepatit C ger vanligtvis inga eller milda symtom. Detta gör att man kan ha burit på infektionen länge när diagnosen ställs och det kan vara svårt att veta när och hur man blivit smittad. Minst hälften av alla som smittas utvecklar dock en kronisk infektion som kan leda till levercirros eller levercancer. Idag finns antiviral behandling som kan förebygga sena komplikationer och i många fall bota infektionen.

Utfall och trend

Totalt rapporterades 1 981 fall av hepatit C under 2012. Detta var en minskning med 142 fall jämfört med 2011. 181 av fallen 2012 bedömdes vara nysmittade, varav ungefär två tredjedelar hade smittats genom injektionsmissbruk. Sedan 1990, då hepatit C blev anmälningspliktigt har totalt 54 289 fall rapporterats (baserat på kliniska anmälningar 1990–2012), varav omkring en femtedel har avlidit. Det innebär en prevalens på cirka 400 personer som lever med hepatit C per 100 000 invånare (0,4 %). Av samtliga rapporterade fall 1990–2012 har minst 60 % smittats via injektionsmissbruk.

När testning blev möjligt i början på 1990-talet diagnostiserades många personer som hade smittats tidigare och initialt rapporterades som flest 4 543 fall 1992 (Figur 1). Därefter minskade antalet fall varje år fram till 2006. Under de senaste sex åren har minskningen avstannat och omkring 2 000 fall har rapporterats varje år, med undantag för 2008–2009 då flera fall smittade via blodtransfusion före 1991 rapporterades till följd av en rekommendation från Socialstyrelsen om utökad provtagning i riskgrupper.

Figur 1 Antal kliniskt anmälda fall av hepatit C-infektion 1990–2012

Ålder och kön

Av samtliga 1 981 rapporterade fall var 1 315 män (66 %) och 658 kvinnor (34 %). För 8 fall saknades uppgift om kön. Medianåldern vid diagnos eller anmälan av hepatit C-infektion var 35 år för män (spridning 0–84 år) och 36 år för kvinnor (spridning 0–92 år). 2012 rapporterades 693 fall i åldersgruppen 15–29 år, varav minst 52 var personer yngre än 20 år som smittats via injektionsmissbruk (Figur 2).

Figur 2. Antal kliniskt anmälda fall av hepatit C-infektion per 100 000 invånare 1996, 2004 och 2012 per åldersgrupp

Smittväg och smittland

Den dominerande smittvägen för hepatit C är injektionsmissbruk. Närmare hälften (46 %), 918 av fallen (276 kvinnor och 642 män), uppgav denna smittväg. 90 fall (4 %) rapporterades smittade genom blodtransfusion eller blodprodukter, varav hälften utomlands och övriga sannolikt smittades i Sverige före 1991. Risken att smittas med hepatit C via blodtransfusion i Sverige i dag är mycket liten. 102 personer (5 %; 54 kvinnor och 48 män) rapporterades smittade genom sexuell kontakt, varav 18 män smittats genom sex med män. För en stor andel av samtliga fall (40 %) saknades dock information om smittväg.

En majoritet av fallen, 1 081 (55 %), hade smittats i Sverige. 421 fall (21 %) hade smittats utomlands, framför allt i Östeuropa samt olika delar av Asien. I denna grupp var minst 70 % också födda utomlands och troligen i de flesta fall smittade före immigration till Sverige. För en fjärdedel av fallen saknas information om smittland.

Geografisk spridning i Sverige

Incidensen av hepatit C i hela Sverige 2012 var 21 fall per 100 000 invånare. Över landet varierade incidensen från 13 fall per 100 000 invånare i Hallands och Uppsala län till 34 fall per 100 000 invånare i Norrbottens län.

Blodgivarscreening

I infektionsscreeningen av nya och återkommande blodgivare testades 14 personer positivt för hepatit C under 2012, vilket ligger under genomsnittet på 25 personer per år under den senaste tioårsperioden. 11 av dessa var nya blodgivare och 3 person var regelbundna blodgivare med tidigare negativa testresultat i blodgivarscreeningen (se Tabell 1 ovan, under avsnittet hivinfektion).

Sammanfattande bedömning och åtgärder

Den nedåtgående trenden sedan 1990-talet beror framför allt på att färre fall rapporterats i åldersgruppen över 30 år. Många av dessa fall smittades förmodligen längre tillbaka i tiden men diagnosticerades när testning blev möjlig från och med 1990. Rapporterad smittväg för dessa fall är ofta okänd. Däremot märks ingen signifikant minskning i incidensen bland yngre personer, vilka ofta rapporterar smitta genom injektionsmissbruk. Detta ger en tydlig indikation på fortsatt nyrekrytering till injektionsmissbruk bland unga och en fortgående smittspridning av hepatit C i denna grupp. Från svenska studier är det känt att genomsnittsåldern för injektionsmissbruksdebuten ligger omkring 19 år. Hög prevalens av hepatit C bland injektionsmissbrukare i Sverige gör att risken att bli infekterad av hepatit C genom att dela sprutor och kanyler är mycket stor, och många av missbrukarna smittas redan under de första åren efter injektionsdebuten. Sprututbytesprogram för injektionsmissbrukare kan minska risken för blodsmitta och öka tillgången till testning i denna grupp, och därmed minska risken för utbrott av hepatit C.

Fall av hepatit C har också observerats bland män som har sex med män i Sverige under de senaste åren, något som även rapporterats från flera andra västeuropeiska länder. Det är tydligt att hivpositiva män som har sex med män är särskilt riskutsatta när det gäller sexuellt överförd hepatit C, liksom för andra ovanligare sexuellt överförda infektioner som lymfogranuloma venerum (LGV) och syfilis. Därför är riktad information om hepatit C och ökad uppmärksamhet omkring denna grupps sexuella hälsa viktig, liksom riktad provtagning för hepatit C.