Nationellt handlingsprogram för suicidprevention

Grundläggande faktorer i människors livsvillkor har en koppling till suicid. Risken för suicid är exempelvis högre i socialt mindre gynnande grupper, som de med låg utbildningsnivå. Därför är socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder viktiga delar i arbetet med att främja livschanser för mindre gynnade grupper. Det är också viktigt att skapa goda förutsättningar för unga att lyckas i skolan.

Flera studier har visat att det finns en koppling mellan hög alkoholkonsumtion och ökad risk för suicid, både i befolkningen och hos individen. Såväl en restriktiv, nationell alkoholpolitik som enskilda alkoholpolitiska åtgärder har visat sig kunna minska självmord, särskilt bland män. Det handlar om att dels minska tillgången till alkohol, dels påverka normerna kring drickande. Personer med beroendeproblematik måste också få stöd och vård av god kvalitet.

Att minska tillgången till olika medel och metoder för suicid är ett effektivt sätt att förebygga suicid.

Viktiga insatser är bland annat:

• lagstiftning för kontroll av skjutvapen
• restriktioner i förskrivning och försäljning av vissa läkemedel
• skyddsbarriärer vid exempelvis höga broar och andra utsatta platser, som järnvägs- och tunnelbanespår.

Utsatta inomhusmiljöer, till exempel slutenvårdskliniker, fängelser, häkten och förvar, bör utrustas med duschställningar, takkrokar, dörrhandtag och andra inredningar som är särskilt framtagna för att vara suicidsäkra.

Suicid är en avsiktlig självdestruktiv handling som leder till döden. Ofta handlar det om att en person befinner sig i en svåruthärdlig situation, som just då framstår som omöjlig att förändra. Därför ser hen ingen annan utväg än att ta sitt liv.

Om vi ser suicid som ett psykologiskt misstag eller en olycka, blir handlingen en följd av påfrestningar som individen för stunden inte kan bemästra, på samma sätt som vid fysiska olyckor. Fokus flyttas då från individen till de miljöer och de sammanhang som människor befinner sig i. Detta perspektiv bidrar till att minska den skam och stigmatisering som suicid förknippas med. Perspektivet gör det också lättare att lära av andra områden, där man arbetar med att förstå varför olyckor sker och hur man kan utveckla system för att förhindra dem.

Uppemot 90 procent av alla suicid föregås av någon form av psykisk ohälsa. Medicinska, psykologiska och psykosociala insatser måste därför sättas in tidigt, och innefatta bästa möjliga omhändertagande av personer med risk för suicid.

Inom hälso- och sjukvården är behandling av depression en av de viktigaste insatserna, tillsammans med en sammanhållen vårdkedja och uppföljning av patienten. Inom skolan kan man arbeta med att öka elevernas medvetenhet kring psykisk hälsa och förmågan att hantera stress och negativa livshändelser. Inom såväl den offentliga som den ideella sektorn är olika typer av stöd som kan erbjudas på distans via telefon och internet också viktiga delar av det förebyggande arbetet.

Beslutsfattare och olika professioner måste ha aktuella kunskaper om suicid och suicidförebyggande insatser. Kunskapen kan omfatta bland annat vilka förebyggande strategier och arbetssätt som har effekt samt uppföljning och redovisning av utvecklingen och det förebyggande arbetet.

Det vetenskapliga stödet för effekten av många suicidpreventiva insatser är fortfarande otillräckligt. Ändå är det viktigt att utgå från och sprida den kunskap som finns, parallellt med att bedriva ny forskning. Samverkan mellan berörda myndigheter, vårdgivare och andra aktörer i samhället underlättar för att alla parter ska kunna ta del av bästa tillgängliga kunskap.

Arbetet med att förebygga suicid kräver särskild kompetens bland olika yrkesgrupper som kan komma i kontakt med suicidnära personer. Det behövs därför kontinuerlig utbildning för att höja kompetensen hos olika professioner, i till exempel att känna igen tecken på ökad suicidrisk och avgöra vilka åtgärder som behövs.

Händelseanalyser efter suicid är viktiga för att få veta hur och varför ett suicid har inträffat, och visa vilka åtgärder som kan förhindra att det sker igen. De kan också vara en viktig del av stödet till närstående, personalgruppen och andra efterlevande.

Även om det inte längre är obligatoriskt att anmäla alla suicid enligt lex maria, kan vårdgivare göra händelseanalyser av de suicid som inträffar under pågående vård eller i anslutning till en vårdkontakt i syfte att förbättra patientsäkerheten.

Dessutom behövs det händelseanalyser som omfattar mer än enbart vårdens arenor. Kommuner kan därför spela en viktig roll i att utreda fler fall av suicid, eftersom personen som tagit sitt liv sannolikt har varit i kontakt med någon av kommunens olika verksamheter, som socialtjänst, äldreomsorg eller skola.

Den ideella sektorns insatser är viktiga i det suicidpreventiva arbetet. Ideella organisationers roll är ofta att förstärka och komplettera statens, landstingens och kommunernas insatser. Det gör de genom att arbeta med utbildning, information, opinionsbildning och olika former av stödjande arbete.

Det behövs också ett tydligare brukar- och anhörigperspektiv i det suicidpreventiva arbetet. Samverkansgrupper kring suicidprevention bör därför inkludera representanter från brukar- och anhörigorganisationer. Samtidigt är det viktigt att arbetsmetoder och rutiner inte hindrar eller exkluderar ideella organisationers medverkan.